Varför måste långa och viktiga möten ständigt läggas in på just fredagens eftermiddag, och varför måste dom alltid dra över på tiden när man redan innan är trött på gränsen till koma efter ett par sömnlösa nätter?

Ok, jag jag vet att det är ett stort projekt att starta ett nytt treårigt program på högskolan, och jag vet att det är oändligt med detaljer, formalia, formuleringar, juridik, byråkrati och absurt mycket pappersvändande inblandat....men fredag eftermiddag? Hade det varit så svårt att inse att *alla* i ämnesgruppen faktiskt bara vill gå hem, parkera sig i soffan och hälla upp en skål godis och något drickbart?

Vidare i det akademiska vimlet så kan upplysas om att intervju-analyser faktiskt inte bli direkt roligare när man läst sagda intervjuer så många gånger att man kan dom utantill in i minsta detalj...bara för att upptäcka att man nu tappat bort sitt livsviktioga (nåja...) schema om hur dom skulle kopplas till Castells´ tankar om motståndsidentitet och deras relation empowerment i teori och praktik.

*suck*

Vanligtvis brukar karikatyren av tankspridda teoretiker innebära en något äldre person, men va fan...man ska ju ha framåtanda :/