Ur fas med verkligheten igen.

Det är fantastiskt om än kallt vårväder, och gårdagskvällens nästan milslånga promenad i strålande sol var helt gudomlig, men det är något som inte stämmer. 

 Känner mig som... tja, som en gammal film där textningen inte är riktigt synkroniserad med ljud/bild. Inte första gången, men inte mindre obehagligt för det. Det ska finnas någon flashig psykiatrisk term för den kroniska varianten av det här, men hittar den givetvis inte just nu. Typiskt.

Är mest rädd för att det är ett tecken på att min depression är påväg tillbaka. Har kunnat hålla denna kroniska följeslagare på avstånd det senaste året, och vill *inte* hamna där igen.  

Brukar oftast landa i det här smått bisarra känsloläget efter att ha legat sömnlös ett par, tre nätter i sträck... vilket jag för en gångs skull inte har gjort. Andra alternativet är att mitt dröm-arbete (dagbok - nattbok? -  och djuptolkning) börjar få samma "biverkningar" i brist på bättre ord som förra gången jag verkligen tog tag i det, och att drömvärldens icke-realism börjar färga av sig.

Är det ens möjligt, förresten?

Nevermind.

Jag har inte mycket till liv på dagarna, och nätternas äventyr är - om än ofta sjukt obehagliga - den närmaste möjligheten jag har till nåt som påminner om intressanta upplevelser.

Perdurabo! Jag *skall* uthärda.

Har ingen större lust att lägga ner arbetet nu när jag äntligen börjar komma ihåg mer och mer av mina drömmar och de dessutom  börjar bli (skrämmande) intensiva fenomen för alla sinnen.

Om den här o-synkade känslan stannar kvar finns väl risken för att man blir galen på riktigt... men hellre psykotisk än uttråkad, tror jag.