Alla inlägg under maj 2008
Ok, att hemloxen har sin beskärda del av problem är inget nytt. Kronisk sömnbrist, återkommande depression sannolikt kommen av stereotypt ångestfylld grundskoletid med inte fullt lika vanlig nivå av psykterror och misshandel.
Men trots det...
Trots milsdjupa mentala brunar fyllda med kallt, mörkt vatten
Trots garderober fyllda med skelett.
Trots ständiga nojjor, mer eller mindre seriösa.
Trots det kan man ha en alldeles förbannat bra dag med en solstol i halvskuggan under äppelträdet i trädgården, Peter F. Hamiltons nya bok "The Dreaming Void" och en iskall cider. (ok, tre kalla cider, om nu nu måste veta)
Då, dom timmarna innan värmen och solen blev alltför intensiva...
...just precis då, var allting faktiskt alldels perfekt.
För evigheter sedan blev jag utmanad av A. att skriva en text-dikt-whatever på temat nattmara/sömnförlamning (kolla Wiki, tyar inte förklara) och visserligen har ett antal månader passerat, men här kommer i alla fall en inledning. Tveksamt dock om den alls kommer att skrivas klart:
*Titel saknas*
She´s here within my room
her weight all over me
the dreadful succubus that
will never set me free
Each night she wakes me up
though I´m still trapped as in a dream
I cannot... move, I cannot... rise
I cannot even scream!
A weight like lead upon
my chest most every night
and my dreams filled with naught
but paralyzing fright!
(ev. to be continued...)
Helgen kom, dränktes i alkohol, fylldes med goda vänner och försvann.
Vad började som en utmärkt fest slutade givetvis med att springa på just den enda person jag *verkligen* inte vill träffa när jag druckit. Dock; blodsutgjutelse undveks (trots uppmuntran från moraliskt ambivalent kamrat) och resten av småtimmarna räddades med cineastisk eskapism.
Ändock... :/
Med ord stulna från död poet;
"When we two parted
In silence and tears,
Half broken-hearted,
To sever for years,
Pale grew thy cheek and cold,
Colder thy kiss;
Truly that hour foretold
Sorrow to this.
The dew of the morning
Sank chill on my brow
It felt like the warning
Of what I feel now.
Thy vows are all broken,
And light is thy fame:
I hear thy name spoken,
And share in its shame.
They name thee before me,
A knell to mine ear;
A shudder comes o'er me
Why wert thou so dear?
They know not I knew thee,
Who knew thee too well:
Long, long shall I rue thee
Too deeply to tell.
In secret we met
In silence I grieve
That thy heart could forget,
Thy spirit deceive.
If I should meet thee
After long years,
How should I greet thee?
With silence and tears."
Har FÖR mycket att göra på jobbet just nu, och vad händer?
Jo, min hjärna drar i nödbomsen och ropar in min uttråkade musa, som sedemera går bärsärkagång med kreativitets-receptorerna (ja, jag vet att dom inte finns på rikrigt...) och börjar producera perverterade versioner av barnboks-rim.
Inte helt klart ännu, men here goes:
ABC(Death)
Asphyxiation takes some time, and leaves you kind of blue
Boredom on the other hand leaves not a trace on you
Cyanide it might be quick, but really hard to buy
Decapitation´s pretty much the surest way to die
Electrocution does the trick far over in the States
Gangrene, well…it will do too if treated far too late
Hypothermia´s not all bad, so take a winter bath
Intravenous poisoning likewise a well-trod path
Jumping from a building high will make a mess of you
Kamikaze-flying worked quite well in World War Two
Lethal injections, a massive selection, which puts you in the ground
Maiming, then, makes sure there´s lot´s of you to go around
Necrosis from a spider bite, may kill and does look nasty
Overdose make be you fate, if in love with King Opium, and hasty
Pentothal will put you under, now that is tried and true
Quaaludes to will grant a sleep, from which they can´t wake you
Razorblades, now just remember; cut not across but along
Suicide if not yet plain, the reason for this song
Tripping, falling, down a stair may leave you pretty broken
U
Venomous scorpions, spiders and snakes do lot´s of people in
Weapons; use them on yourself cause all else is a sin
X
Yellow fever
Z
En extra röst kan aldrig skada.
En till som lyssnar och svarar, en till som bryr sig kommer alltid att vara nödvändig.Bara en till. En till av oss så kallat ”friska” som höjer en röst för dom som anses odugliga.
Vi pratar inte längre om idioter, sinnesslöa och tillbakablivna, och vi låser inte längre in dem på gamla tiders dårhus. Dock har det samtidigt skett en radikal ökning av antalet barn och ungdomar i särskola och särgymnasie, en ökning på cirka 100 % de senaste tio åren.
Jag har visserligen inga funktionshinder, om man nu inte räknar in klinisk depression (och att jag är närsynt, färgblind och fullständigt oförmögen att följa en karta utan gå drastiskt vilse…), men jag finner det ändå nödvändigt att åtminstone på ett rent teoretiskt plan alliera mig med de rörelser som kämpar för bättre villkor för just funktionshindrade.
Detta för att den kampen är intimt förknippad med de rörelser jag antingen kämpar för själv eller åtminstone håller varmt om hjärtat; Queer, Gay Pride, anti-rasism/fascism och miljöskydd. För att min frihet att leva som jag önskar mycket väl kan vara knuten till handikapporganisationernas strävan efter värdig behandling och lika rättigheter.
Så länge som det har funnits personer som blivit stämplade som galna, konstiga, annorlunda och olyckliga, så har det funnits communities - för att hålla oss internationella - som aktivt försöker hitta sanning och skönhet i dessa påtvingade etiketter, och individer som försöker hitta ett dylikt community att vara stolt över och rota sig i. Allt för ofta är det dock professionella media-analytiker och medicinska experter som helt sonika ger oss en stämpel, en etikett, en trendriktig bokstavskombination som blir grunden för våran identitet istället för att låta oss skapa vår egen bild av oss själva.
De ser vad de uppfattar som fysiska och mentala funktionshinder, avvikande utseendeideal och än mer avvikande sexuella preferenser genom en snedslipad lins som i mångt och mycket placerar alla som hamnar under den i ett och samma fack; Dom Som Inte Passar In.
Du där borta har svårt att koncentrera dig i skolan, du blir ett bokstavsbarn med ADD, ADHD eller liknande istället för ett namn.
Du där till vänster? Du är ju handikappad, tro inget annat.
Dig ska vi inte heller glömma, jag såg nog att du hade en regnbågsflagga på väggen, och det vet man ju hur den sorten är.
Och jag? Svartklädd, långt hår, kängor, silversmycken. Satanist, barnamördare och knarkare, det vet ni nog, för det sa dom i ”Uppdrag Granskning”
Individuella liv, livsberättelser och kroppar göms undan och förvandlas sakta med säkert till siffror och statistik, och bit för bit går vi mot ett samhälle allt mer baserat inte på personer, utan prestationer, något jag finner allt mer skrämmande ju mer insatt jag blir i mitt nuvarande arbete med handikappvetenskap och i förlängningen även handikappolitik.
De communities, subkulturer eller kalla-dom-vad-ni-vill jag identifierar mig med och anser mig tillhöra förutom det ständigt närvarande vita, manliga (icke)samhället, är Gay/Queer-världenoch Goth-subkulturen. Två kretsar vars ”medlemmar” ofta har en visuellt synlig stil, en bakgrund av att ha känt utanförskap likväl som att ha fått den känslan förstärk av de som anser sig normala…
...och inte minst personer som till slut knutit nävarna och - måhända bara i min drömvärld men sannolikt även mer och mer i en alltmän verklighet - knutit nävarna, ställt sig upp, hittat likasinnade och stämt upp i ett kollektivt ”I helvete att vi tar det här längre! Kasta ni sten från era glashus, men var beredda – nu kastar vi tillbaka”
Hmmm...
Jag hade en poäng när jag började skriva, i alla fall.
Vet dock inte riktigt vart den tog vägen...
Ser på fan, man kan alltså hallucinera när kroppstemperaturen närmar sig (går över?) 40-gradersstrecket.
Massiv febertopp i natt, under vilken jag låg ihopkrupen i ett litet hörn av sängen ock klamrade mig fast krampaktigt för att inte ramla av när sängen började luta allt mer åt ena sidan och jag inte ens kunde se golvet då det hade... försvunnit, typ :/
Intressant, precis som feberdrömmarna natten innan, men likaså en upplevelse jag inte vill upprepa närmaste tiden.
I vilket fall som helst så verkar det värsta vara över.
Fortfarande luddig i huvudet och har tappat rösten nästan totalt, vilket å ena sidan ger en hyfsat läcker Leonard Cohen-röst om jag anstränger mig, men resten av tiden mest får mig att låta som Kayako i The Grudge...
Fortfarande sandpapper i halsen, fortfarande blöt bomull i stället för en fungerande hjärna och egentligen alldeles för hög feber för att sitta vid datorn, men...
... det ÄR lättare att överleva böldpest/ebola/Guds straff när bloggläsande vänner kommer med ruskigt välfyllt godispåse :)
...för att stjäla en underbar svordom från AbFab.
Planen för helgen: Tokparty i Göteborg.
Verkligheten: Tokförkyld och nerbäddad i Halmstad.
Helt. Jävla. Underbart.
bara för att man för en gångs skull unnat sig några extra dagars ledighet och sett fram emot en kanonhelg, så kommer febern, taggtråden i huvudet och sandpappret i halsen som det metaforiska brevet på posten.
Damnit!
(...och alla som läser detta och kommer och ger mig värktabletter och glass och lånar ut bra film får massiva pluspoäng på karmakontot, barasåattnivetdet ;)
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 | 15 |
16 |
17 |
18 |
|||
19 | 20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
|||
26 | 27 |
28 |
29 | 30 | 31 |
||||
|