...höstnatten passerade precis.

En ganska märklig känsla att för första gången den här säsongen behöva släpa sig upp ur sängen, stänga sovrumsfönstret och hämta en extra filt.

Jag tycker om hösten;

En respit från sommarvärmen jag visserligen *också* tycker om, men inte riktigt klarar av. 

En idé om att det är slut på den enkla och roliga, och dags att ta tag i sig själv om man ska kunna överleva vintern. Nu behöver jag ju varken ut och jaga mammut eller samla in det sista av skörden, men jag tror att det är någon form av genetiska minnen som sparkas igång när temperaturen sjunker.

... och sen kommer den.

En känsla av... inte sorg, inte depression.

Melankoli.

En känsla och en tid av fördragna gardiner, av morgonpromenader med stigarna täckta  av löv i färger så intensiva att det nästan inte borde vara möjligt, följt av kannor med rykande thé och filtar av såväl ylle som nedstämdhet.

En känsla av ensamhet både vald och påtvingad; bitterljuv.

En känsla av... inte sorg, inte depression.

Melankoli.

Det är den jag är, och Ganesh vare nådig så överlever jag detta året också.

.

.