Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Christian - 23 december 2010 14:50

They fuck you up, your mum and dad.
They may not mean to, but they do.
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you.

But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats,
Who half the time were soppy-stern
And half at one another's throats.

Man hands on misery to man.
It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
And don't have any kids yourself.


Philip Larkin, "This be verse"

Av Christian - 29 november 2010 16:29

Vi -  i betydelsen Sveriges befolkning -  befinner oss numera i en situation där ett parti som aktivit motarbetar demokrati har lyckats ta sig in i det demokratiska systemet, ett fenomen jag finner lika skrämmande som fascinerande, i synnerhet då samma sak hände i Europa för inte särskilt lång tid sedan.


Det finns, enligt Erich Fromm tre mekanismer vilka vi använder för att skydda oss från samhällets frihet, och dessa tre är auktoritet, destruktivitet och automatisk likformighet - alla tre fenomen som är synnerligen tydliga i dagsläget trost att de ursprungligen formulerades som et tförsök till förklaring av vad som händei 30:talets Tyskland;

Auktoritet.
Med detta menar Fromm att vi undviker frihet genom att ”smälta samman” med andra människor och på så sätt bli en del av ett auktoritärt system inte olikt det medeltida samhällets. Detta i sin tur kan ske på två olika sätt; antingen genom att underkasta sig andras auktoritet, eller genom att själv utöva den. Oavsett vilken av dessa vägar man väljer att ta så innebär det en förlust av den egna identiteten, och det säger sig självt att om man saknar idetitet kan man omöjligt vara riktigt fri.
Den auktoritära personlighetens extremfall beskrivs genom att använda de sexuella betydelserna av begreppen sadism och masochism, och på så sätt visa att även om sadisten till det yttre verkar vara fri att göra som han vill, likväl är bunden av sin roll och med begränsade valmöjligheter. Även det mer vanliga förhållandet mellan lärare och elev kan användas som exempel på detta.

Destruktivitet.
Den auktoritära personligheten (oavsett om den har en dominant eller undergiven roll)reagerar ofta på en plågsam situation - till exempel en situation där friheten vi frujtar blir alltför stor - genom utåt eller inåtriktad destruktivitet. Om denna förstörelselusta, vilken kan ta sig uttryck genom bland annat vandalism, brottslighet och i extremfall terrorism, blockeras av samhället kan den istället vändas inåt, vilket då kan leda till bland annat alkoholism, drogmissbruk eller självmord. Här sker alltså flykten från friheten genom antingen aktiv (våld mot andra) eller passiv (våld mot en själv) destruktivitet.

Automatisk likformighet.
Den tredje och i mitt tycke såväl tydligaste som mest skrämmande formen av flykt är just detta; att forma sig efter andra. Den auktoritära människan söker som tidigare nämnt skydd genom att gömma sig i samhällets hierarki, men då vårt moderna samhälle strävar efter att uppprätthålla en illusion av jämställdhet blir detta allt svårare. Alternativet blir då att söka skydd i masskulturen istället, och försöka se till att inte på något sätt skilja sig från sin omgivning. Om man ser ut som alla andra, klär sig och beter sig som alla andra och rent av tänker som alla andra behöver man inte längre vara rädd för sion personliga frihet; man har redan gett upp den för att bli en av massan.

Från denna inledande definition går vi så vidare till den andra förklaring som behövs innan den historiaka tilbakablicken, nämligen Erich Fromms personliga syn på socialpsykologin
I grunden är hans tankar baserade på två totala motsatser; Freuds psykoanalys och Marx´ ekonomiska determinism, men har har lyckats finna ett sätt att kombinera dessa två. Genom att införa tankarna om människans möjlighet till att bli fri slår han fast att vår natur varken är totalt bestämd av biologiska drifter, eller helt fastslagen av sociala processer. Istället menar han att vår natur, den gemensamma mänskliga personligheten kommer sig av den samhällets utveckling, men dessutom innehåller vissa lagar baserade på fysiologiska behov. För att använda mer moderna och lättillgänliga termer menar han alltså att människan är en produkt av såväl arv som miljö.

Låt oss då gå vidare.
Den historiska utveckling som som Fromm beskriver tar sin början i medeltidens Europa, och den förändring däri som tog sin början i och med renässansen. Kännetecknande för detta medeltida samhälle är dess brist på frihet. Just denna frihet, som vi senare skulle komma att spendera så mycket tid och energi på att undvika fanns över huvud taget inte, då då frihet kräver individualism och individualismen som sådan inte uppstod förrän senare.
Varför hade vi då ingen frihet? Mycket berodde det på att samhället var enormt hierarkiskt, och den samhällsklass du föddes i, den stannade du i tills du dog. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att ändra sin sociala position.
Denna rigida struktur hade dock sina fördelar jämfört med det moderna samhället, ty även om man inte var fri så hade man i alla fall en social trygghet. Samma strukturer som förhindrade uppkomsten av individens frihet gav henne ett fotfäste i livet, en trygghet som i mångt och mycket saknas idag. Så långt gick detta att man på alla sätt var sitt yrke; man spelade inte en yrkesroll på det sätt som vi gör idag.

Senare, när de krafter som kom att utgöra renässansen började göra sig gällande kom samhället som vi alla vet att förändras. Ekonomin blir nu ett allt mer politiskt redskap i och med uppkomsten av en begynnande kapitalism, en ny samhällsklass - överklassen - föds och växer stadigt, och hela samhället genomsyras av det centrala under denna persiod; den nya individualismen och det förtyck av denna individ som blev möjligt.
Det var alltså nu överklassen kom till, och Fromm säger rent av att hela renässansen var ett överklassfenomen, inte något skapar av de skrån och gillen som varit dominerande under medeltiden.
Jag kan inte undvika att ta ett sidospår här, och påpeka likheterna med den så kallade ”demokratin” som infördes i Tyskland under Weimarrepubliken, och hur denna kommit ifrån samhällets toppar utan de arbetande massornas samarbete eller ens veskap om vad som hände. Det som på ytan såpg bra ut blev alltså i bägge dessa fall till ett fenomen som användes för att förtrycka folket och ”ge mer mat åt dom mätta”, för att ta till metaforer.

Som sagt började även kapitalismen utvecklas under denna tid, och vilken följd det har haft för samhället ser vi bara allför tydligt idag. Jean Calvin och hans lära, Calvinismen, predikade hårt arbete och förtjänsterna därigenom som ett sätt att garantera sig en plats i paradiset vilket ledde till att medelklassen, bland vilka en stor del de som följde honom fanns, banade väg för det som Marx senare skulle beskriva som arbetarnas alienation från sig själva. Under medeltiden hade varje medlem i ett skrå eller gille tjänat i proprtion till hur mycket han arbetade, men under renässansen och dess kapitalism började vinsten istället tillfalla dem som inte arbeta själva utan anställde arbetare; kapitalisterna.
Med etta kan man se hur rigiditet och trygghet förbyttes i individuell frihet, vilket snabbt förvandlades till de fås förtyck av de många.

För att kunna hålla mig någorlunda kortfattad tar vi här ett steg framåt i tiden till reformismen och Luthers banbrytande teologi, vilken på ett både intressant och skrämmande sätt sammanfattar det svåra med frihet och auktoriteter. Enligt Luther var männsikan visserligen friare än hon varit enligt tidigare kyrkomän, men detta gör oss även ensamma och otrygga. Dessa uttalande förstärks även av det märkliga faktum att Luther samtidigt som han var emot andliga auktoriteters makt över människor och föraktade överklassen, våldsamt förespråkade de världsliga auktoriteternas rätt att finnas. Han menade att de som hade makten att bestämma och förtrycka arbetare och bönder, hade fått denna makt av gudoch därför inte fick motarbetas. Jag fuínner det fascinerande hur mycket detta påminner om nazisternas senare försk att framställa sig sjäva som av en bättre ras (vilket då blir samma sak som att de fått makt avgud) och därför skulle ha rätten att härska. Historien tycks upprepas...

Fromm fortsätter på samma spår och visar hur männsikan på grund av Luther och den kapitalistiska utvecklingen visserligen gavs en typ av frihet, ett oberoende och en möjlighet att förändra sin situation, men denna frihet var ett tve-eggat svärd då den samtidigt ledde till abetarnas alienation och isolering, samt allmän otrygghet och vanmakt vilken återigen skulle komma att leda männsikan till att underkasta sig yttre auktoriteter. Denna kapitalismens egenskap att både befria och förslava individen är enligt Fromm ett grundläggande resoneman för vad som skapat den auktoritära personligheten och dennes flykt från friheten, och han lägger vikt vid just religionens roll i detta. Han menar bland annat att Luther gjort människan

”[...] medveten om sin egen ringhet och vara beredd att helt underordna sitt liv under andra syften än sina egna”  (Fromm, 1993, s.82)

Luthers och Calvins skapande av den ensamma och underordnade människan och dennes osäkerhet lever kvar långt efter att de själva dött, och Fromm visar detta bland annat genom att se till 18- och 1900:talens mer radikala filosofer.
Kant och Hegel talade om människan som självständig och fri, men samtidigt tvungen att följa de regler och lagar som skapats av en mer eller mindre totalitär stat.

Vi kan tydligt se hur detta skulle kunna vara en utveckling av Luthers tankar, och således är det fortfarade det Weber kallade den ”protestantiska kapitalismen” som formar människan och kom att bereda väg för nazisterna och deras sätt att härja mer eller mindre ohindrat. Det steg i utvecklingen som skulle komma att vara avgörande var dock utvecklingen av monopoliseringen av ekonomiska system, och dess strävan efter att koncentrera kapitalet (och därmed även makten). Monopoliseringen likväl som kapitalsmen i allmänhet tar ju makten från människan, och där dessa fenomen är som starkast krossar de den enskilda människans självständighet.


Koncentrationen av kapital till samhällets toppar leder till att ett fåtal personer får makt över stora delar av det samhället, en makt som är än mera skrämmande då den inte är lika synlig och ”officiell” som den öppet politiska makten.

Om vi då sammanfattar denna utveckling kan vi ganska enkelt se hur det let ledde fram till vad som komma skulle. Människan befriades från medeltidens hirerarki och gavs en individualism, men i coh med detta förlorande hon sin trygghet i samhället. Till detta kommer så Luther och Calvin med sina tankar om den av gud instiftade överklassen och det gudomliga i att tjäna mycket pengar. Protestantismen hos dessa två herrar ledde till kapitalismen, vilken i sin tur skapade monopilseringen av ekonomin och koncentationen av makt til ett fåta. Scenen var nu klar för den auktoritära människan att göra entré.

Vi kan ta steget till 20- och 30:talets Tyskland redan nu, då det är just osäkerheten och avsaknaden av social trygghet, förstärkt av inflation och depression, som banade vägen för den ”vanliga människans” passivitet gentemot de extremfall av auktoritära fenomen som kom att bli den nazistiska staten. Den ekonomiska depressionen skapade en vanmakt som var för skämmande för folket att hantera och man började på olika sätt fly från friheten och verkligheten. Dels kan detta ses i denna tids fascination för pornografi och fantasy-film vilket gav en ypperlig möjlighet tilm eskapism, dels i uppkomsten av de flykmekanismer som hjälper oss att fly från friheten. Dessa har jag redan bskrivit i inledningen till detta arbete, och kvarstår gör nu bara att se lite närmare på nazityskland och hur den auktoritära och automatiskt likformiga karaktären hos människan lät de destruktiva krafterna härja fritt.

Grunden till nazimen stod att finna i den samhällsklass från vilken större delen av dess medlemmar kom, och detta var den lägre medelklassen vilka ända sedan det första världskrigets slut kännt sig förfördelade och missgynnade av segrarnas behandling av Tyskland. Medelklassen i Europa hade ju som bekannt alltid haft vissa genemsamma drag; elitism, fascination för de starkas rätt, strävan efter social status, och dessa drag var även tydliga i den tyska medelklassen.
Efter det första världskriget var det just medelklassen som kännde sig lurade då de i många falla stött den tidigare regimen och nu förlorat såval sin ekonomiska trygghet som sin sociala status, vilket gav upphov till en strävan efter att förbättra sin situation.


Hiteler och hans så kallade politik kan tjäna som ett typexempel på den auktoritära personligheten. ”Mein Kampf” hyllar den starka ledaren, och talar om hur ett folk bara kan överleva när de har någon som talar om för den hur de tänka, och hela boken är på många sätt en bruksanvisnning för hur en ledare skall bete sig för att fullständigt dominera folket.


Sett utifrån den historiska utveckling jag försökt sammanfatta här, med utvecklingen av människan som fri men rädd går det att i alla fall på ett rent intellektuellt plan förstå hur nazismen kunde få sådan genomslagskraft. Den gav plats år de tre flyktmekanismerna, för antingen blev du ledare och gav order, eller så blev du en del av massan och lydde order, och bägge vägarna gav utlopp även för de destruktiva tendenserna hos människan.

Något jag finner särkskilt skrämmande med detta är att Hitler och hans anhang till en början kom till makten inte genom väpnade kupper, utan genom demokratiska val. Den moderna människan, som befriat sig från kyrkans och feodalsamhällets förtryck var bara alltför villiga att underkasta sig en annan yttre auktoritet. Är vi verkligen så rädda för friheten att vi går till vilka ytterligheter som hellst för att undvika den, eller är vi bara så svaga att vi inte kan mostå makten?

Nej, säger Fromm.
Vi är egentligen inte svaga men vårt samhälles stora svaghet, det som leder oss i armarna på personer som Hitler och likaså låter oss fly från frihet och ansvar, ligger i att vi tror oss vara fria.  Vi lever med en illusion om att vi inte längre behöver underkasta oss någon annan vilja än vår egen, och denna illusion, den obildade människans skygglappar mot världen, och leder vår väg under Flykten Från Friheten.

Det är en skrämmande tanke, i synnerhet nu när ett folk i avsaknad av egna idéer låtit sig skrämmas till att ge mer eller mindre öppna fascister plats i riksdagen.

Jag hör ljudet av stöveltramp och krossat glas. Gör du?

Av Christian - 6 november 2010 16:42

A damnation well earned, some might say, and though I am in some ways tempted to agree, I am still human enough to approach the unknown with with my lust for knowledge tempered with fear and trembling, ironically enough like the followers of the Christ were called to serve their lord and keep ignorant, secure and sheepishly obedient, waiting for others to tell them what to do. Waiting for orders, waiting to to do anothers bidding, waiting, patiently, for some ethereal reward long after death.


Not so for this man.


No ignorance born of fear, no waiting for promises never to be kept. Since I awoke to the thruths of this world, each day has been a struggle against that willful stupidity, and a never ending desire to break though the illusion that in ignorance lies bliss; a lie if ever there was one.


Not for me.
A long as there are secrets to unravel, questions to be answered, pieces to assemble, I shall not rest. I have already given up my sanity, and if I have to watch this Earth turn to ashes and dust, then so be it.  The grey crowds inhabiting this planet have had their chances for thousands of years and done nothing - let the meek inherit the Earth... when I´m done with it! 


The Old Gods are waiting for their servants to call the Names, raise the Signs and open the Paths for their return, and if the small traces of power I have gathered about me is enough, I shall be such a servant; not the dull-witted slave of the younger gods of the West, but a willing serf doing his duties not from fear, but from the pride in a job well done, and knowing that the rewards will be both terrible and wondrous. Ia! Ia! Let the Outer Darkess shine on us!


I...I´m slipping.


A moment of fear sends a chill down my spine, but I call to Gods long forgotten for the strength to finish my task, pour another few drops of blood-honey in my wine, and after choking down a taste of iron and dreams, I can once again focus.
I must fight to keep a grip on the part of my mind that remains human, at least enough to finish this my testament and epitaph, my legacy and lament; a guide... and a warning.


Guide to those of you with sufficient strength of will and warning to all others, weak, mindless fools that they are. Guide to those who can stare into the abyss and let it stare into you, keep your eyes open and laugh at the Void, and a warning to those of you who still walk in fear of the unknown and would rather spend  your lives in the comfort of your own narrow-minded ignorance.


I was once told that "A man chooses, A slave obeys", and all these years later I understand fully what those words mean.  I chose to listen to the words my uncle told me and to hear what what hidden between sentences. I chose to follow the leads his then nightmare-inducing fairytales gave, and when the veil of reality started to tear itself apart before the onslaught of this forbidden knowledge, i chose to take the final steps and commit myself to the final steps of that journey.


Today, i choose to finish what I started twenty years ago, when the obsidian dagger that my uncle brought from one of his many trips to the godforsaken corners of the planet, was driven into his heart by my own very hand.Driven in, wrenched out and with a hunger in me that I have not felt before nor since, brought to my lips by hands as if the control of another, outside, force. A slow movement, and all the dread wisdom of his mind and soul passed with that black blood into me.


I blacked out then, and when I woke to the first morning light the room was empty.


The sacrifice had been accepted

Av Christian - 5 november 2010 16:51

As i said in my earlier notes, it has as of today been twenty years. Twenty long years of fear, paranoia and though suppressed by endless effort... a certain apprehension.


I know in my bones that but for a miracle I will end up just like him; a mindless wreck left to fester in his in his own self-made hell, but still. Still there is the undeniable fact that before his end, he knew. He knew that what we call reality is but an infinitesmal part of the Universe, and that the "god" of the christian world is nothing but a newborn baby, mewling in impotent  rage towards beings far older, far greater... and far more terrible.


And I do not think that his knowledge and his growing madness was a coincidence, far from it. There are, as the writers of former generations told us, things that Man were not meant to know, and to ignore such warnings is to invite mind-rending terrors from dimensions so strange, so utterly alien that our frail senses cannot hope to embrace it all without paying a most dreadful price.


Yet, a small part of me sees beyond the atrocities my uncle indulged in to get his knowledge, and the horrors visited on him in return, and that small part longs to experience that utmost knowledge of what lies beyond the boundaries of humanity, beyond the very limits of Time and Space...endless, eternal, chaotic and beautiful.

The sound of pipes played by a piper unseen, unfathomable, burning at the center of a Universe in the grip of powers the likes of which we can just barely begin to imagine. The Demon Sultan on his throne of madness, the Dark Pharao, the Woodland  Mother of  Thousand Young, and the One we pray will remain asleep; the Dreamer Beneath the Waves. Ia! May He sleep forevermore!


Even as i pen down these thoughts I feel the first tendrils of madness creeping into my mind, a first down-payment for the secrets I stole from the books he bequethed to me, for the knowledge he hinted at long before he became in full the black stain on our family that he is considered now, the small thruths he gave me, hidden in the shape of bedtime stories and holiday reminescing, far below the radar of my mothers attention.

As I look back at it now, as a man approaching his middle age, I can see clearly that he was preparing me for an inheritance vaster than the books and scrolls that I did recieve, and I can only pray to these most ancient of Gods that I manage to unite the pices of this fragmented puzzle before the madness grows enough to make the knowledge unusuable.


Then again, maybe the madness in it self is indeed the very key that unlocks the final door? Not the Key nor the Silver Gate that Carter found, but a key to the doors of perception and sanity, like unto the sword that slashed the gordian knot in half and freed the way... and what a way to travel it would be! Free from the limits of the human mind, free from the rigidity of mankinds petty morals, free at last from the border of the real!


No!
No, I must not allow myself to take such an easy way out. The loss of my mind is the price I swore to myself that I would pay, and I WILL NOT break that word - not only would it be betraying my own believes, but there is the possibility of some...thing having heard the oath I took and decided to keep me to it. And if there is even a single grain of truth in the stories of old, that would be a very bad thing indeed.


I will suffer the consequences of my actions, knowing full well that madness or not, I am surely damned.

Av Christian - 19 september 2010 17:29

On the Surface, a man of family and distinction,
a man of opportunities lost from indiscretions reveled in.

Curiosity did not kill; it destroyed.

Below, a man clothed in shadows and mist, a man of few words but many dreams.

...

A life, just different.

Or is it?

On the streets of Fallen London;
his cravat immaculate, not so his mind.
 
Cracks are starting to appear. The facade is diminishing.
Walls covered in letters of unknown origin and hidden meaning,
a cypher not meant to be broken.

Yet he tries.

...


In his wake ;

the sweet and musky scent of opium,and the bitter fragrance of old regrets.
Before him;

profane discoveries, sacred atrocities and a promise of otherness.

He feels...


...strangely welcome.

Av Christian - 23 augusti 2010 20:23


Rain; bent trees under

grey skies. Sole comfort found in

the scent of green tea

Av Christian - 14 augusti 2010 13:23

We ask o' thee: Whit art thou?


We are Iscariot, the Zealot Judas!
 


In that case, Iscariot, we ask o' thee: Whit dost thou hold in thy right hand?


Daggers and poisons!
 


In that case, Iscariot, we ask o' thee: Whit dost thou hold in thy left hand?


Thirty silver pieces and a rope!
 


In that case, Iscariot, whit art thou?


As apostles, yet not as apostles.
As adherents, yet not as adherents.
As believers, yet not as believers.
As traitors, yet not as traitors.


We are disciples of death, the Death Disciple Group,
Only bowing and praying forgiveness of the Lord;
Only bowing and defeating the enemies of the Lord.
Wielding our dagger in the night and poisoning the evening meal,
We are assassins; the Assassin Judas.


When the time comes, we shall cast our thirty silver pieces at the altar
And hang our head from our rope.
Thereby we shall fall to Hell in cabal.
Lined up in square formation,

we seek to do battle with the demons of Hell.
APOCALYPSE NOW!

Av Christian - 11 augusti 2010 15:10

Skrev den här - på svenska - för drygt ett år sedan, men blev aldrig rikrigt nöjd. Ska man nu försöka skriva Lovecraft-inspirerat, så ska det nog vara på engelska, trots allt.  Må så vara att jag sviker mitt modersmål, men engelskan har vissa ord som passar så mycket bättre i den här sortens text.


__________________________________________________


It´s been twenty years now.

Twenty long years,  but when the door slams behind me and the sound fades away, a chiaroscuro of memories arise unbidden, and from the darkest corners of my mind I hear once more my uncles voice. I hear him as clear as if he sat beside me now, like he used to, even though the secretive old crook has been gone for more than twenty years.

I hear him, the hoarse voice shaped by expensive whiskey and cheap cigars,
by the humid heat of the jungle and the all-consuming arid dryness of egyptian tombs...
... a voice that would be at home in a decrepit old victorian mansion, not here;
not in the mundane dining-room of a swedish working class home.

I hear his voice.
He still talks to me, fills my head with knowledge I never even dreamed of,
images I could not imagine even in the nightmares of my childhood;

Forgotten names in mouldering manuscripts, cities reclaimed by the darkest rain-forests, civilizations lost in the deepest voids of the oceans, forbidden worship of nameless deities...
...God in heaven, merciful saints, make him stop!


***


Twenty years.

Twenty long years since I saw who he truly was,
what was hidden behind gray hair, blood-shot eyes and tobacco colored teeth.
Twenty years since I thrust that obsidian dagger into the darkness where his heart should have been.

Twenty years... and still he talks to me!

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards